Inför helgen

Datum: 2013-08-28 | Tid: 10:58:16
Åsikter/tankar | 4 Kommentarer
Oprah är inne i en riktig träningsvecka. I måndags skrittades hon, igår dressyrtränade vi för tränare, idag är det hoppträning för tränare, imorgon rids hon på stubbåkern lite kravlöst, på fredag skrittas hon igen och på lördag är det tävling i Linköping som gäller. Vi ska bara hoppa en klass, en 110 avd B. Och om min känsla stämmer så kommer vi garanterat vara snyggast på banan, hihi ;)
 
Oprah kommer bära sitt nya svarta Anna Scarpati schabrak med fuchsia färgad passpoal och kantbant. Och inte nog med det. Schabraket är prytt med en rad swarovskikristaller också. Till detta kommer hon bära en svart lång huva + det fuchsia färgade showpannbandet och med de vita Veredusskydden. Jag kommer även ha vita ridbyxor med svart skoning och en svart Spooks kavaj. Det kan inte bli mycket snyggare? Och inte nog med det så kommer en duktig fotograf vara på plats förhoppningsvis!
 
Hoppas verkligen vi lyckas fångas på bild så att jag kan ha någon bra bild att utgå ifrån som header till min nya design.
 
Nu gäller det också att rida så bra som möjligt. Under framridningen ska jag tänka mycket på det Nina sa under dressyrträningen och under framhoppningen ska jag tänka mycket på det Ingrid säger, eller, vad hon skulle säga om hon var där. Förhoppningsvis har jag då en bra känsla när jag väl kommer in på banan. Jag måste släppa taget lite om kontrollen emellanåt så att jag inte bromsar in henne för mycket i hindrena. Speciellt räckena.. Får vi nedslag, ja, då är det bara hem och träna igen. Någon gång släpper det och då kommer nollorna rulla in. Så var det med Picasso. Hon var slarvig fram till hon var åtta år. Sen började hon sätta dom förbaskade nollorna och då var det för sen för mig eftersom jag var 18, haha!
 
 
 

Motiverad

Datum: 2013-08-26 | Tid: 12:08:53
Åsikter/tankar | 3 Kommentarer
Jag känner mig mer motiverad än någonsin. Oprah känns toppenfin nu och jag hoppas kunna få mycket tips och idéer under dressyrträningen imorgon. Jag vill lämna Väderstad Herrgård med tankar och inspiration till hur jag ska lägga upp Oprahs vardagliga arbete. Dressyren är så himla viktig och det är absolut inget man får slarva med om man vill klättra i klasserna just i hoppningen. Förhoppningsvis har Nina några kloka ord att säga om oss som blir som en hjälpande hand på vägen. Både saker jag måste träna och stärka hos mig själv och även vad Oprah behöver stärkas i för att uppnå våra mål tillsammans. Ett par nya ögon på sig är aldrig fel.
 
Sen gäller det bara att träna och träna hemma. Hoppträningarna är också viktiga. Vi behöver få många språng i kroppen tillsammans för att ta oss dit vi vill. Varken jag eller Oprah är särskilt rutinerade på tävlingsbanorna trots allt. Jag har bara haft min explosiva ponny att rida runt på innan. Inte har vi haft mål att sträva mot just i hoppningen. Men sen jag skaffade Oprah har mina mål började sakta men säkert trappats upp och jag ska lägga ner så mycket arbete och tid jag bara kan för att ge Oprah de förutsättningar hon behöver för att ta oss båda dit. Det får ta sin tid, jag vill inte stressa fram något. Jag är 19 och Oprah är 6. Vi har framtiden för oss.
 
Oprah är min tävlingskompis och vän. Picasso är min vän och lekkompis! Idag ska vi ut och hoppa över halmbalar hon och jag - med martingal ;)

 

Nu får det vara nog

Datum: 2013-08-11 | Tid: 19:21:00
Åsikter/tankar | 26 Kommentarer
Jag vet inte hur jag ska börja och jag vet inte heller hur jag ska kunna formulera mig på bästa sätt för att undvika missförstånd av trångsynta människor. Utan jag säger såhär. När ni läser denna text, ha ett öppet sinne. Känner ni er träffade och blir irriterade, ta inte ut det över mitt kommentarsfält utan fundera på varför ni blir irriterade och känner er träffade. Kanske något ni borde ta tag i hos er själva? Ni känner er inte träffade utan en anledning.. Just sayin.
 
I vilket fall så såg jag att Ponnysanning skrev om ett inlägg som en tjej vid namn Sofie hade gjort. Ni hittar det HÄR. I det inlägget fanns bilder på westernryttare under en tävling i High Chaparral i år. Bilderna var inte så trevliga att se på och dom väckte starka reaktioner. Folk fick ryck i hennes kommentarsfält och alltid ska några kasta skit på andra grenar och andra träningmetoder.. Varför? Varför kan människor inte bara se inom sin egna sport och kolla på bristerna där och GÖRA NÅGOT ÅT DET istället för att hävda sig bättre än de övriga grenarna? Är inte det på lite sandlådenivå? Jag skulle vilja säga att det är precis som att skylla ifrån sig. Varför inte bara inse att vissa metoder kanske inte är så bra som de verkar och varför inte stå upp för att det finns rötägg och brister i sin egna gren? Den är inte fläckfri, eller? Är alla perfekta i just den grenen? Nu menar jag inte endast western utan ALLA inom hästsporten.
 
Några kommentarer från hennes inlägg:
 
 
 
 
Jag förstår mig inte på dessa människor. Och för övrigt har alla valt att vara anonyma när dom kommenterat, undra varför.. Kan man inte bara hålla med utan att sedan skriva ett "men" och kasta skit på en annan gren? Anser dom som kommenterar att det blir mer acceptabelt att göra såhär mot sina hästar bara för att man pikar tex hoppning? "Åk på en dressyr/hopptävling där dom har ständig kontakt med munnen, hjälptyglar hur mycket som helst ja de till och med piskar hästen över hindret" - det var nog en av de mest korkade kommentarer jag någonsin läst. På tävlingar är det inte tillåtet att använda spön, gör du det får du en varning och blir i värsta fall avstängd. Och det är väl bättre att ha en jämn kontakt med hästens mun istället för att ena sekunden ha lösa tyglar och andra slita som en apa? Rycka? Är det det du vill?
 
Sen tänker jag inte slösa detta inlägg på att ge svar på tal till alla påståenden, det har jag inte tid att lägga energi på. Men förstår ni vad jag menar? Jag har inget emot western. Dock tycker jag att Barrel Racing ska börja döma i stil med. För det ser rent av förjäkligt ut vissa gånger. Lika så när man kollar på hoppning. Det ser inte heller så trevligt ut ibland men ridsportförbundet har i alla fall gjort något åt det. Massor av stilklasser har införts på ponny för att det ska bli bättre högre upp i åldrarna. Kanske dags att westerngrenen som Barrel Racing tar efter?
 
En klockren kommentar i kommentarsfältet:
 
 
Håller helt klart med denna människa. Åter igen, sluta kasta skit och gör något åt det. Utveckla grenen. Och det finns olika tävlingsmoment inom tex western. Det finns allt ifrån shownummer, barrel racing och pleasure m.m. Mycket som man kan jämföra med den engelska ridningen. Jag skulle vilka säga att pleasure kan jämföras med dressyr. Hästarna ska vara välridna och lydiga. Man ska rida med så små hjälper som möjligt och det ska se lätt ut. Sedan skulle jag vilja jämföra barrel racing och hoppning. Man ska ta sig förbi/över hinder på tid utan att välta/riva.
 
Det är mycket från pleasure som man skulle kunna inspireras av till dressyren tycker jag. Och så tycker jag även att man skulle behöva införa stil i barrel racing. Vissa rider bra. Andra rider sämre och så är det i alla grenar. Men inom hoppningen har vi börjat jobba för att få så mycket kvalité på våra ryttare som möjligt vilket resulterat i mer stilklasser. Det borde dom göra i barrelracing också. Vi borde ta efter varandra istället för att pika..
 
Några fler klockrena kommentarer:
 
 
 
Vad vill jag med detta inlägg? Jo, jag vill att folk ska få sig en tankeställare. Sluta pika andra och börja agera inom sin egna tävlingsgren. Jag som är hoppryttare vet att det inte ser harmoniskt ut alla gånger. Men pikar jag westernryttarna för det? Om någon skulle lägga ut massa bilder på hopphästar som gapar skulle jag då gå in och skriva "men kolla westernahästarna"? Nä, det skulle jag inte ha mage att kunna göra. Det hjälper inte till med problemet. Snarare skapar andra. Vissa kommenterar saker som inte ens är relevanta, hur orkar dom? Kan vi inte dela med oss av kunskaper, börja kolla in de andra grenarna, ta lärdom, få inspiration och lyssna på varandra med öppna sinnen istället för att tycka att "vår gren är bäst, vi vet bäst, vi gör det bästa för hästen" osv osv. Det bli ganska tröttsamt i slutänden och då kommer vi ändå ingenvart i utvecklingen..
 
Synd att det ska finnas vissa människor i denna sport som är så himla inrutade i sin egen bubbla.
 

Härlig attityd!

Datum: 2013-08-06 | Tid: 11:07:08
Åsikter/tankar | 3 Kommentarer
Måste ge er som kommenterat mitt åsiktsinlägg en stor eloge för att ni kan uttrycka er på ett moget sett och har hållit allt på en skärpt nivå. Det är ingen som har gått bananas bland kommentarerna. Det är viktigt att man accepterar vad andra tycker, även om man inte håller med. Jag tycker även det är kul när man delar med sig av sina erfarenheter. Ger sina åsikter, tips och tankar. Mycket handlar faktiskt om att dela med sig, diskutera och komma fram till olika slutsatser. Jag tror att man som människa tjänar mycket på att komma in i diskussioner och vara öppensinnad. Vi har mycket att lära oss av varandra i de olika discipliner. Det hade varit mycket lättare om inte många hade varit så inrutade på just sin egna disciplin utan istället stod med öppna armar för de resterande disciplinerna.
 
En hoppryttare kan lära sig något av en NH människa. En westenryttare kan lära sig något av en travmänniska. En dressyrryttare kan lära sig något av en distansryttare osv. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och inte vara trångsynt. Inte ta allt negativt utan istället söka sig information och bilda sig en egen uppfattning. Gör man det, då är jag säker på att man kommer bli en klokare hästmänniska. För alla har vi ändå ett och samma intresse och det är hästarna. Dom vi en gång fastnade för och som gjort att vi är där vi är idag.
 
Håller ni inte med?
 
 

Du har inget vildhäst, du har en tamhäst..

Datum: 2013-08-05 | Tid: 10:28:00
Åsikter/tankar | 25 Kommentarer
 
Jag brukar sällan skriva åsiktsinlägg på min blogg av den enkla anledningen att folk i kommentarsfälten inte kan hålla diskussioner på en mogen nivå. Alla tycker inte lika och man behöver inte tycka vad den andra tycker heller. Men det viktigaste är att man accepterar vad den andra tycker. Oavsett om ni håller med eller ej.  Nu tänkte jag dock öppna upp en diskussion kring detta ämne och ni får gärna komma med era åsikter och erfarenheter. Men åter igen, på ett moget sätt. Annars raderas kommentarerna.
 
Nu ska jag sluta glida på ett bananskal. Det kanske är på tiden att jag kliver ut ur min trygga bubbla och verkligen gör lite åsiktsinlägg då och då? Skulle det vara intressant?
 
Anyway, nu till det du önskade. Ett åsiktsinlägg kring människor som mer än gärna drar paralleller till vildhästar. Som oftast, i diskussioner försvarar sig med "men så har inte vildhästar". Jag har mött massor av sådana personer. Och det finns inget som gör mig mer irriterad än de som står fast vid den saken och som är så trångsynta att hästen som är i deras ägo får lida för deras dumdristighet. För det första, idag finns det knappt några vildhästar längre. Så nära vildhäst man kommer är hästrasen Przewalski. För det andra, vildhäst och tamhäst är INTE samma sak. Dom är avlade på helt andra sätt. Det är som att jämföra en sabeltandad tiger med en liten nakenkatt. Det finns såklart likheter. För vildhästar är dagens tamhästars förfäder. Exakt som vi har apor som förfäder. Vi har utvecklats, lika så hästarna.
 
Jag har inget emot de som försöker ta till vara och låta hästen leva så naturligt som mjöligt. Utan det är de som är extrema som jag gärna vill ta i örat och låta genomgå samma lidande. Tex när hästarna går ute dygnet runt, utan någon som helst skydd mot flugor. Varken flughuva eller flygspary. Och ändå ser man hästen springa runt som en blådåre för att slippa alla dessa flugfän. Den springer sig svettig i temperaturer över 25 grader och utan någon form av skydd. När man ifrågasätter detta så får man som svar: "Det behöver aldrig vildhästarna, varför ska då min häst behöva det?" Då ger man svar på den frågan och blir sedan nästan skrattad rätt upp i ansiktet bara för att personen är så himla trångsynt. Kul om hästen får bestående men bara för att den skakat på huvudet 24/7 under sommarhalvåret....
 
Sedan finns det dom som aldrig skulle få för sig att sko sin häst. Jag har sett läskiga exempel på detta. Jag har även varit med om att det stått i tex foderkontrakt att hästen aldrig får skos. Och självklart har personen ifrågasatt detta och fått till svars att hästen ska bevaras så naturlig som möjligt. Ändå var hästen i frågan två år och hade usel hovkvalité. Dom fick ta bort hästen sen eftersom ägaren hade låtit detta gå så pass långt. Utan hovar - ingen häst. Hästarna har inte samma hovkvalité som vildhästarna hade förr i tiden. Vi har avlat våra hästar för sportens skull och sedan glömt hållbarheten och hovkvalitén. Vissa hästar funkar att gå oskodda, det är från häst till häst och ras till ras. Men jag lider med dom hästar som är i stort behov av skor men som aldrig får några pga vissa lustiga ägare...
 
En sak jag också får ont i hjärtat av att se är de hästar som går med långa manar FULLA med tovor och kardborrar. Jag har inget emot långa manar i sig utan tycker det ser väldigt vackert ut, men tar man inte hand om det och borstar den så blir jag rasande. Lika så hästarnas svansar. Ta hand om er häst om ni ska ha någon. Borsta och bind en bra relation med den. Mycket kroppslig beröring och vårda den till ert yttersta!
 
Sedan finns det motsatsen till dessa människor. De som är överbeskyddande. Det är också läskigt när det blir extremt...
 
Mina hästar har skor, borstas varje dag och går i gräshagar tillsammans med varandra. Hästar är trots allt flockdjur och jag tycker att man ska eftersträva att ha hästar tillsammans. Minst två och två, i samma hage. I vilket fall så långt det går. Sedan finns det såklart de hästar som är skadebenägna. Dom låter man hellre stå i en hage själva, med sällskap från andra hästar i hagarna bredvid. Det är fullt förståeligt!
 
Vad har ni för åsikter kring detta ämne?
 
 
 


Röd rosett

Datum: 2013-08-04 | Tid: 22:04:25
Åsikter/tankar | 26 Kommentarer
Efter händelsen igår så funderar jag starkt på att sätta en röd rosett i svansen på Oprah. Tyvärr innebar det inte bara att Oprah blev stel och fick ett sår UNDER strykkappan(hur lyckades hästen trampa så fel?!) . Utan jag tror också att hennes situationer via möten av okända hästar kommer bli knepigt igen. Oprah är nämligen mötesskygg. Det är just nu under de senaste tävlingarna som hon börjat vänja sig och faktiskt känna sig trygg i mötande situationer eller när hästar galopperar om henne. Men efter händelsen igår så tror jag att vi kommer komma tillbaka till ruta ett igen vad gäller den saken.. Riktigt tråkigt.
 
Dock kan krockar och sådant hända. Det får man räkna med. Såklart händer det misstag! Men när man rider in i någon bara för att man inte får stopp på sin häst är inte ok. Då har man inte där att göra. Lägg fokus på lydnaden hemma och kom inte till en hopptävling och fläng runt. Det skapar en stor risk för både den som rider, hästen och även de andra ekipagen. I detta fall mig..
 
Ni som har rosett bak på era hästar. Märker ni att andra ryttare blir mer uppmärksamma eller rider dom fortfarande som illegala biltjuvar?
 
 

Mjuka ryggar

Datum: 2013-07-18 | Tid: 10:59:00
Åsikter/tankar | 6 Kommentarer
Läste detta inlägg hos min vän Felicia och diskuterade lite med henne på hoppträningen igår kring ämnet. Hade själv aldrig hört talats om det förut innan hon tog upp det. Men jag har alltid älskat Oprahs svansföring över hinder. Den där snygga "swichen" med den crèmefärgade svansen. Tycker det ser riktigt läckert ut. Men har aldrig haft en tanke på att det beror på att hästens rygg är mjuk och fin. Jag pratade med Felicia om det igår och vi båda var eniga om att det kunde stämma. Efter träningen var jag tvungen att fråga sådana kontakter som jag har som kan hästens fysik osv och dom sa att det kunde stämma väldigt bra. Är hästen mjuk  och fin i ryggen så hoppar den bättre genom ryggen och mer avslappnat vilket ger den där swichande svansen.
 
Jag var tvungen att jämföra mellan Picasso och Oprah. För om jag jämför mellan dom så kan jag verkligen se om det stämmer eller inte. Och titta.. Min stela lilla ponny swichar såklart inte med svansen. Inte är jag förvånad. Hon har sin kropp emot sig och är ingen mjuk ponny i sig. Men ändå kom det upp ett ljus för mig när jag jämförde med en film från januari och den senaste träningsfilmen med henne. Ser ni? Svansen börjar komma vilket är ett kvitto på att hon faktiskt börjar bli lite lite mjukare. Och Oprah, oavsett om hon hoppar ett hinder på typ 80 cm som bilder till vänster eller ett 1,20 hinder på bilder till höger så swichar hon.
 
Har man en häst som swichar med svansen I SPRÅNGET, dvs att den inte slår med svansen vid ridning mellan hinder eller på marken så kan man klappa sig själv på axeln. Då har du fått igenom din ridning på att bra sett vilket lätt till en mjuk och fin rygg på din häst. Sedan finns det ju hästar som Picasso, som har kroppen emot sig och som faktiskt inte går att jobba igenom på ett önskvärt sett..
 
Sedan kan det finnas nackdelar med att ha en häst som swichar svansen i språnget också. Tex om det är extremt lerigt på banan.........................................
 
 

En liten idé jag har..

Datum: 2013-07-14 | Tid: 09:27:54
Åsikter/tankar | 6 Kommentarer
Tänkte dela med mig utav en liten idé som jag har. Har funderat på det mycket och det skulle vara så himla kul att genomföra. Det är nämligen såhär, om jag skulle flytta ut till stallet där jag har hästarna nu permanent så skulle jag erbjuda andra hjälp med försäljning utav sin häst. Det finns fyra boxar här ute. Och då tänkte jag två boxar till mina hästar, en till någon som jag känner och sedan en till den hästen jag har till försäljning. Eftersom jag inte själv har råd med att köpa in och sälja hästar(vilket annars skulle vara jättekul) så kan jag lika gärna hjälpa andra att göra det.
 
Jag har kollat runt lite på sådana stall som hjälper människor med att sälja sina hästar och priserna är så saftiga.. Det är liksom inte "vem som helst" som kan lämna ifrån sig sina hästar till försäljning om man inte har stor plånbok. Istället skulle jag endast ta ut en summa som täcker stallhyran, höt och fodret. Sedan en liten kaka till mig själv också. Men som sagt, inte på långa vägar som de större försäljningsstallen tar ut. Visserligen är dom säkert jätteduktiga på det som gör. Men vissa har inte råd att lämna ifrån sina hästar dit och många har svårt att få sina hästar och ponnyer sålda. Det finns ett så stort utbud av ponnyer och hästar idag!
 
Jag tycker och tror att annonsen är jätteviktig. Det är det första felet många gör. Dom lägger ut en tråkig annons. Dvs, tråkiga bilder, tråkig film och tråkig rubrik. Dock kan själva infotexten säkert låta jättebra, men bilderna måste vara bättre! Det är trots allt bilderna och hela annonsen som ger hästen en chans. Ju bättre annonsen är, ju fler intresserade får du.
 
Det är det här jag tycker är så kul med försäljning. Man får skriva ihop en text som gör hästen så rättvis som möjligt, på ett bra sätt. Sälja in hästen helt enkelt. Och sedan ska det finnas grymma bilder! En uppställningsbild, en ridbild och en hoppbild. Uppställningsbilden måste vara bra, riktigt bra. Hästen ska blåsa upp sig men ändå ha kvar lugnet i ögonen. Och ridbilden ska vara antingen en trav eller galoppbild. Det ska synas att hästen galopperar i "uppförsbacke" eller så ska det vara en travbild där man tydligt ser undertrampet. Och sedan hoppbilden, man kanske får fota många hoppbilder tills man hittar den rätta. Antingen en när hästen hoppa fint genom ryggen, eller när den har mycket luft mellan sig själv och hindret eller när den har bra frambens eller bakbensteknik. Och en film med HD kvalité är inte fy skam heller för köparen.
 
Sedan gäller det att jag som säljare verkligen jobbar mot att få hästen att leva upp till de intresserades förväntningar. Men huvuduppgiften jag har är att göra hästen så lättriden som möjligt så att den kan passa så många olika typer av ryttare som möjligt.
 
Åh, det skulle vara så himla kul! Någon gång i livet ska jag absolut göra såhär!
Har faktiskt redan fått förfrågningar om jag skulle kunna rida till eller hjälpa till med försäljning från läsare med deras hästar eller ponnyer. Hade gärna gjort det om jag hade haft möjlighet!
 
 
 

Hur allt startade

Datum: 2013-07-09 | Tid: 10:47:01
Åsikter/tankar | 2 Kommentarer
Har fått som önskemål att skriva hela min "hästresa". Från att jag började rida, vart jag red och vem jag tränade för, tills dit jag kommit idag. Och för att fatta en lång historia kort så kan jag inte berätta allt i detalj, dvs precis vilka ridskolelärare/tränare jag tränade för eller liknande. Men jag drar en snabbis av min historia! :)
 
Jag började rida vid fem års ålder ungefär. Min mamma ville att jag skulle börja rida så vi skrev in mig på ridskolan MORF. Tro det eller ej men jag var liiiivräääädd för hästar. Min pappa fick gå och leda mig hela tiden. Till och med när alla andra fick rida utan ledare. Dock hade jag två favorithästar i stallet. Ena var en kritvit ponny som hette Kadaffi och den andra var en brunskäck som kallades för PJ. Tror han hette Prins Jones om jag inte minns helt fel. Anyway, i vilket fall så slutade jag rida efter ett tag av egen vilja - för jag var så rädd.
 
Efter ett års uppehåll från hästarna så ville jag börja rida igen - utan att min mamma behövde tjata. Denna gången ville jag börja rida själv. Ridskolan jag började på då var Nyckelby. Och där stannade jag i måååånga år och det är där jag utvecklades som ryttare. Från nybörjare till att i slutänden skaffa egen ponny. Men resan dit var lång. Jag red för många olika tränare där men den jag red mest för var Margareta Forsberg aka Maggan. Det var hon som inspirerade mig mest under tiden jag var i Nyckelby.
 
I Nyckelby fanns det en häst som jag tyckte om extra mycket. Han hette Rebus och var till en början ridskolans lille buse. Det var av den anledningen jag fastnade för honom. Redan då gillade jag hästar med lite drag i. Tyvärr fick Rebus avlivas och min nya favorithäst blev ponnyn Akira. Med Akira vann jag lektionsmästerskapet i hoppning på första året det anordnades. Jag blev jääääätteglad kommer jag igår! Och några dagar efter skulle jag och några ridskoleryttare få åka och representera klubben i ett Lektionsmästerskap i hela Östergötland(något sådant). Men tyvärr blev Akira halt dagen innan och jag fick nöja mig med att följa med som hjälpreda!
 
Akira såldes efter ett tag och min nya favorithäst blev hästen Chantalle som jag faktiskt tror står kvar på Nyckelby än idag. Jag tyckte hon var stor som en bjässe men i dagsläget skulle jag nog inte tycka det, haha.
 
Under tiden jag red på stall nyckelby så började jag i en hoppgrupp. På den tiden hade jag ansträngningsastma och en ganska svår sådan. Fick åka in till akuten ett par gången när jag var hemma pga andnöd och under hoppträningarna tappade jag andan i varje språng. Detta gjorde att jag inte fick tillräckligt med syre och blev ganska seg och svag i mina muskler. Jag ramlade nog av 2-3 gånger VARJE hopplektion och detta började göra mig hopprädd. Inte så konstigt kanske.. Men jag började sedan i en vanligt grupp igen. Dressyr - markarbete - hoppning.
 
När jag började få tillbaka självförtroendet i hoppning igen och växte ifrån astman så köpte jag som nybliven 14 åring min första egna ponny. Det var Picasso. Picasso var fyra år och nyligen importerad från Holland. Jag hade samlat pengar i flera år för att kunna köpa en egen ponny. Jag tog med henne på träningarna i Nyckelby men det gick väl lite si och så. Picasso var ingen hoppbegåvning precis och i slutet blev hon ganska hettsig. Sommaren när jag slutade nian och skulle börja gymnasiet kraschade jag och Picasso in i ett hinder. Detta gjorde att Picassos självförtroende sjönk till botten och hon försökte krypa under hindrena istället för att hoppa över..
 
I samband med gymnasiet började jag rida och tävla för Nykyrka Ridklubb, NYRK. Där jag tränar och tävlar än idag. Jag gick en ridsportprofil på gymnasiet och fick träna för Ingrid Stark(NYRK) i hoppning och för Sissi Lilja(Mantorp) i dressyr. Tack vare Ingrids hjälp så fick Picasso tillbaka sitt självförtroende igen efter ungefär ett år. Men det krävdes mycket jobb.
 
Sommaren 2010 köpte jag mig min första storhäst vid namn Cappuchino. Vi köpte honom av en vi kände men även han krävde oändligt mycket jobb då han tidigare varit problemhäst och fart runt på olika tillridningar runt om i landet. Jag slutade träna dressyr för Sissi Lilja och började hoppträna två dagar i veckan för Ingrid Stark istället eftersom jag nu hade två hästar. Tyvärr råkade jag ut för en ridolycka tillsammans med Cappuchino sensommaren 2010. Detta gjorde att jag krossade två kotor i ryggen och fick ridförbud ett halvår framåt. 2011 började jag rida igen och det var hur många berg o dalbanor som helst. Cappuchino var grym på tävlingsbanan men vi hann endast starta två tävlingar innan han fick lämna jorden 2012 och fara vidare till de evigt gröna ängarna...
 
Innan Cappuchino avlivades hittade jag en annons med rubriken "Palomino sto". Det var Oprah. Min kommande häst efter Cappuchinos bortgång. Cappuchino avlivades den 23 april 2012 och Oprah blev min den 25 maj 2012. Hade jag inte börjat leta häst redan när Cappuchino blivit utdömd så hade jag aldrig haft orken till att skaffa en ny storhäst.
 
Idag har jag både Picasso och Oprah. Dom två finaste vännerna man kan äga som alltid ställer upp och är glada varje dag. Jag uppskattar nästan alla människor jag lärt känna under åren i samband med hästarna. När jag var ridskoleryttare på stall Nyckelby så hade vi jättekul på alla skötardagar och dylikt. Men idag rider jag på den mest underbara klubben man kan tänka sig, NYRK. Trivs jättebra här tillsammans med goa klubbkamrater och grym tränare!
 
Bild på Oprah och mig från provridningen.
 

Irritationsämnen på tävlingsplatsen

Datum: 2013-06-24 | Tid: 09:03:00
Åsikter/tankar | 13 Kommentarer
Den här tjejen ville att jag skulle dela med mig av mina åsikter om ponnyryttare på tävling. Jag kan säga såhär, jag har inget intressant att skriva om i just det området. Jag har inga speciella åsikter om just ponnyryttare. Det är oftast yngre barn som lär sig, som ska få rutin på tävlingsplatserna. Dom sköter sig bra tycker jag :) Kan inte skriva något speciellt om det men något jag hatar är när barnen är dryga och tar ut sina dåliga resultat på ponnysarna eller som skriker åt sina föräldrar. Dock klandrar jag inte barnen utan det är föräldrarna som gjort ett dåligt jobb med sitt barn i uppfostran.
 
Istället kan jag skriva ett inlägg om ekipage på tävlingar överhuvudtaget. Kan pricka av lite irritationsämnen på tävlingsplatsen.
 
Irritationsämne 1
För det första, när man kommer till en tävlingsplats så ska man mötas upp av någon parkeringsansvarig. Vissa tävlingar jag varit på har det inte funnits någon parkeringsvakt. Dåligt. Och såklart måste det vara någon som kan det här med bilar och transporter. Inte någon som säger att man ska ställa sig i ett jättelerigt gräshörn med en tvåhjulsdriven bil och med en boogie transport....... Har hänt att någon hänvisat oss till en sådan plats faktiskt, haha. Men då har vi såklart sagt att vi kommer sätta oss fast och krävt en annan plats!
 
Irritationsämne 2
Dass... HAHA, det är ett stooooooooooort irritationsämne. På vår klubb har vi både dass och vanlig toalett. God bless that.
 
Irritationsämne 3
Sur personal och tråkiga funktionärer. Ja, behöver jag mer? Sådant kan förstöra en hel tävlingsdag. Man ska bli trevligt bemött och funktionärerna ska vara trevliga och hjälpsamma. Inte fnysa eller viska om ekipage inne på tävlingsbanan.
 
Irritationsämne 4
När en framridning är öppen för vem som helst, alltså att det inte finns en begränsning. Om vi säger att startnummer 3 får komma in på framhoppningen. Ja då är startnummer 40+ inne på framridningen tillsammans i ett 20x60 ridhus med 20 andra ekipage var av 6 är de som är näst på tur in på framhoppningen. Det är såklart lika för alla och det gäller att anpassa sig. Men det är sååå irriterande eftersom dom inte behöver komma in på lääänge. Dom kan lika gärna skritta fram ute eller dylikt och istället ge oss som faktiskt ska rida fram och in på framhoppningen snart mer plats. Det gäller att använda sitt sunda förnuft när framridningen är öppen. Tyvärr är det sällan folk gör det...
 
Irritationsämne 5
Folk som inte skrittar innanför spåret. Behöver jag säga mer?
 
Irritationsämne 6
Personer som står PÅ SPÅRET och pratar med någon annan ÖVER staketet. Detta blir jag galen på. Det är inte att visa hänsyn överhuvudtaget.
 
Irritationsämne 7
Ryttare på framhoppningen som inte ropar vilket hinder de ska hoppa eller säger det jättetyst så man inte hör.
 
Det är saker som kan irritera mig under en tävlingsdag. Sen är många ekipage och framför allt anhöriga till ryttaren som blir arga så fort någon gör att litet misstag. Som tex om en hjälpreda inne på framhoppningen råkar sänka ett hinder när någon ska komma på det. Då får personen en utskällning även fast den försöker be om förlåtelse. Herregud, om personen vet att den råkade göra fel så är det väl inte hela världen? Det är mänskligt att råka göra fel och personen kanske inte riktigt uppfattade eller hörde att ryttaren skulle komma på hindret. Så att skälla ut personen när den ber om förlåtelse är så drygt. Men sen finns det ju de som käftar emot istället. Kan ta ett exempel:
 
När jag var i Jönköping och tävlade i början av året och ropade jag att jag skulle hoppa oxern. Då sänker en kvinna hindret mitt framför mina ögon och jag fick tvärnita med Oprah. Då sa jag till henne vänligt: "Ursäkta, jag tänkte komma på det där. Sänkt det inte en, jag är nästa som ska in på banan." Och vet ni vad jag fick för svar? " JA MEN KOM FORT DÅ BESSERWISSER!". Wtf?! Hade lust att rida på henne.
 
 

Är det så svårt?

Datum: 2013-05-29 | Tid: 22:01:36
Åsikter/tankar | 8 Kommentarer
Något som många, och då menar jag verkligen måååååånga har svårt för är att glädjas åt någon annan. Bitter avundsjuka är något jag verkligen inte kan med. Jag tycker det är jättekul när det går bra för andra. Jag blir i stort sätt lika glad själv när jag ser någon annan som är lycklig över något oavsett vad det är! Det kanske är någon som hoppat en banan för första gången? Eller det kanske är något som ridit de där nollorna i 120 och kvalat in till 130? Varför kan vissa inte glädjas åt att andra lyckas?
 
Många kan inte unna andra lycka av olika anledningen. I grund och botten beror detta säkert på avundsjuka. Det är så extremt vanlig inom denna sport. Vissa kan verkligen inte unna andra något gott..
 
- Nej men hon har ju fått den där jättedyra hästen av sina föräldrar. Hon förtjänade inte att vinna 140 klassen!
 
Någon som känner igen en mening som är snarlik denna? Hör man inte ofta att folk säger något som detta? Varför ska inte denna personen förtjäna detta? Bara för att hennes/hans föräldrar köpte en dyr häst? Är det förbjudet? Får inte den personen också känna lycka? Alla har olika förutsättningar till att lyckas. Vi har våra egna öden att följa och oavsett vad det är så ska vi kunna glädja oss åt andra. Det är faktiskt inte så svårt.. Men visst, såklart finns det vissa människor som man faktiskt inte gillar av någon anledning. Vi kan faktiskt inte gilla alla. Men då ska man ha en bra anledning till det. Personen i frågan kanske har bettet sig elakt eller gjort något för att få dig att må dåligt? Ja, då är det klart att man kanske inte vill unna den personen all lycka..
 
Men bygg inte fördomar runt en person och önska inte den all olycka bara för att du i grund och botten är avundsjuk eller inte vet hur den personen faktiskt är. Vad har du för rätt att döma en människa på förhand? Gläds åt personer - oavsett vilka dom är.
 

Ville bara säga..

Datum: 2013-05-21 | Tid: 21:58:39
Åsikter/tankar | 5 Kommentarer
Tack! Tack så himla mycket till alla er bloggläsare där ute som skriver fantastiska saker här i kommentarsfälten, på facebook, skickar idolbilder till mejlen och som skickar sms! Jag har blivit extremt dålig på att svara på mejl och i kommentarerna. Men när ni skriver på facebook och skickar iväg ett sms så försöker jag alltid svara. Ibland kan jag dock tänka att jag ska vara på ett mejl eller dylikt och klickar bort det för jag tänker "jag svarar sen" men så glömmer jag bort det.. Att göra en sådan sak är så typiskt mig. Jag är trots allt en ganska virrig person om jag ska vara ärlig.
 
Men jag vill att ni ska veta att jag läser ALLT och även ifall ni inte får någon respons tillbaka så ska ni veta att jag läser och det värmer. Jag ska bli bättre på att svara alla oavsett på vilket sett ni väljer att söka kontakt på. För utan er så skulle inte bloggen vara här där den är idag och jag skulle inte vara samma människa som jag är idag utan bloggen. Inte en chans. Jag har vuxit tillsammans med min blogg och jag hoppas att den fortsätter växa och att jag utvecklas som person. Att få höra att jag inspirerar vissa genom tuffa tider i livet gör mig lite tårögd!
 
Ni är bara för fina allihop!
 

Förebild

Datum: 2013-05-09 | Tid: 21:32:07
Åsikter/tankar | 2 Kommentarer
En fråga som jag fick i samband med detta inlägg var en som löd såhär:
 
- Hur ser du på din roll som en förebild för unga tjejer? Tycker du att det är din skyldighet och i så fall tar du den rollen på allvar?
 
Frågan är ställd av en tjej vid namn Johanna. Istället för att besvara denna fråga i ett videoinlägg bland de andra frågorna så väljer jag istället att skriva ett enskilt inlägg om min syn kring detta. Jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig har ansett mig vara en s.k förebild. Det är inget jag tänkt på och kommer troligtvis inte göra heller. När jag blir kallad "förebild" så blir jag nervös och får nästan lite panikångest. Jag vill leva upp till folks förväntningar när de kallar mig just det ordet och då sätter jag istället en press på mig själv - något som jag inte trivs med. Istället så har jag genom mitt liv, mina framgångar och speciellt motgångar visat att jag kämpar som alla andra. Jag ger inte upp när livet känns tungt. Jag vill visa att jag har fel och brister, att jag är mänsklig.
 
Mitt liv svävar inte på moln. Jag är inte perfekt. Men jag är mig själv och det visar jag på bloggen. Jag kämpar in i det sista. Ger inte upp när jag översvämmas av motgångar i samband med ridolyckan, Putte och allt annat som skett de senaste åren. Jag vill vara en person som folk kan känna igen sig själva i och hitta inspiration i till att fortsätta kämpa och utvecklas. För någon gång kommer bakslag och då vill jag att folk ska tänka på mina och se att jag lyckades bearbeta det. Att visa mina brister och motgångar gör mig mänsklig och visar att jag också kämpar för att nå olika mål i livet.
 
En förebild för mig är någon som jag kan se mig själv i och som gör mig motiverad.
Jag blir smickrad när yngre tjejer kommer fram och kallar mig sin förebild. Det gör mig stark till att fortsätta det jag håller på med och brinner för men samtidigt är det lite läskigt..
 
Min förebild är Lady Gaga. No explanation needed.
 

Planering och träning

Datum: 2013-05-01 | Tid: 22:09:47
Åsikter/tankar | 4 Kommentarer
Efter dagens hoppträning med Oprah kommer vi komma med en bra känsla till tävlingen i Åby på lördag. Där ska vi för första gången sedan jag köpte henne att hoppa två klasser. Förhoppningsvis går det bättre än förra gången vi hoppade två klasser. Då fick hon med sig tre nedslag under sista klassen eftersom hon var så trött. Men nu har hon byggt upp både styrka och kondition så vi får väl se hur hon kommer prestera. Går ner i klass utifall att. Hoppar 90 cm och 100 cm, blir jättebra! Kommer inte hinna rida henne imorgon dock då jag ska på en annan sak, men mer om det sen, hihi! Men på fredag ska jag trimma henne och checka av lydnaden och hur reglerbar hon är.
 
Helgen efter är det tävling på hemmaplan och där hoppar vi bara en klass. En 110. Innan den starten kommer ingen hoppträning att äga rum. Hon får ta det lugnt emellan tävlingarna så det inte bli för mycket hoppning. Istället rider vi över lite bommar och studsar hemma för att bättra på hennes kvickhet i tassarna och träna lite styrka. Ut och galoppera men också trimma på banan - LYDNAD LYDNAD LYDNAD.
 
Är det någon mer som ska åka och tävla i Åby på lördag? :)
Vet inte hur jag ska se ut.. Något förslag?
 
Charmigt Oprah.

Tankar och planeringar

Datum: 2013-04-20 | Tid: 21:15:16
Åsikter/tankar | 3 Kommentarer
Har funderat lite kring starten idag. Det började inte bra och om man har dålig känsla från framridningen så brukar det inte bli bra i banhoppningen heller. Anledningen till att det gick så dåligt och att jag fick en spänd häst under framridningen är för att Oprah är mötesskygg för nya hästar. Hon blir rädd och hoppar tre meter upp i luften i stort sett och spänner hela kroppen. Då har jag jättesvårt för att få henne fram igen, till bettet och handen. När det inträffar blir det även svårt att lägga henne rätt på hinder. Avstånden blir knas och allt bli pannkaka. Nu har jag dock turen att ha en så godhjärtad och hoppglad häst som min gula dröm Oprah!
 
Vad ska jag göra åt detta? Jo, tävla, tävla och tävla! Oprah är inte rutinerad och vi är inte rutinerade som ekipage tillsammans på tävlingsbanorna. Oprah ska få sin tid och hon måste få tid att vänja sig. Hon måste klara av att möta andra hästar förr eller senare utan att det ska behöva påverka tävlingsdagen negativt. Och därför måste vi komma ut och tävla ofta. Det behöver inte vara några höjder, bara vi kommer ut och får mer rutin!
 
Om två veckor, närmare bestämt den 4/5 så är det tävling i Åby som gäller. Där kommer vi för andra gången att hoppa två klasser. Vi kommer hoppa 90 och 100 cm så det inte tar för mycket på henne. Hon ska bara få rutin och så ska jag se hur hon orkar med två klasser. Helgen efter det är det tävling på hemmaplan. Där hoppar vi en klass. En 110 cm. Om hon går som en klocka då så få vi se hur tävlingsplanerna planeras. Men hon ska i alla fall få komma ut mycket i vår och sommar för att bara få RUTIN.
 
Oprah är min skatt. Som jag fann i den allra mörkaste tunneln när Putte togs bort. Jag ska vara rädd om henne. Hon ska få ta den tid hon behöver eftersom hon trots allt fortfarande är väldigt valpig i psyket. Hon är modig på hinder. Men när det kommer till omgivningen så tryter det lite på henne rent psykiskt. Mycket att kolla på, stora hästar som galopperar upp i ändan - sådant måste hon se MYCKET av. Hindrena och hinderhöjden är inget problem någonstans. Det är allt annat kring det som hon måste få uppleva mer av. Sen kan hon klättra i klasserna som bara den!
 
Målet är att starta 120 cm innan årets slut. Är inte det minsta osäker på att vi inte kommer lyckas faktiskt. Bästa gul! <3
 

Bara för färgen

Datum: 2013-04-17 | Tid: 10:31:54
Åsikter/tankar | 5 Kommentarer
Vet ni vad jag brukar svara varje gång någon frågar mig vad som gjorde att jag föll för just Oprah? Färgen. Jag köpte henne bara för färgen brukar jag svara. Lika kul varje gång eftersom personer går igång på just det svaret av någon konstig anledning. Så jag säger det med glimten i ögat. Älskar att vara lite smått provocerande för det är just vad det svaret verkar vara för många, provocerande. Har ingen aning om varför. Man köper väl vilket häst man vill av vilken anledning man vill?
 
Det dummaste uttrycket som finns är när folk säker "köp inte en häst bara för färgen" - så gör dom det själva! När jag skulle köpa Oprah så sa en till mig "köp en vanlig skimmel, fux eller brun häst som oss andra, gå inte efter färgen". Hmm... Går man inte efter färgen då? Lite smått komiskt där tycker jag minsann. Till och med min tränare var skeptiskt till köpet av Oprah. Sen när hon fick se henne hoppa "live" så utbrast hon: Det där är en riktig Linn-häst! En gul häst som är duktig på att hoppa!
 
Jag tycker det är tråkigt att så många motsäger sig själva. Oavsett om hästen är gul eller prickig så betyder det inte att den inte kan hoppa. Oprah har fått massor av lovord för sin hoppkapacitet. Men jag föll inte bara för Oprahs färg. Jag föll för hennes ögon. Det är nämligen det jag kollar först och främst när jag köper häst. Då kände jag direkt att "den hästen ska jag ha". Hästens temperament är det jag värderar högst. För enligt mig kan man komma långt bara på hästens temperament. Vissa behöver bara lite mer tid än andra. Man måste ge alla hästar en chans att visa vad dom går för.
 
Så även fast jag inte köpte henne för färgen så är det roligt att säga det i alla fall, haha ;)
 
Det som triggar mig till att klättra i klasserna med just Oprah är för att visa upp palominos. Palominos är inte lika populära i Sverige längre som dom var förr. Närmaste förbundet ligger i Danmark och där anordnar dom alla premieringar och rastävlingar osv, tyvärr.. Jag vill att rasen ska visa upp sig, båda inom hoppning och dressyr för att visa alla att det är fantastiska hästar vi har att göra med som passar till allt.
 

Som alla andra, fast med en blogg

Datum: 2013-04-10 | Tid: 11:24:00
Åsikter/tankar | 8 Kommentarer
Många verkar tro att vi som bloggar i regel rider höga klasser, har perfekta stallar, hagar fulla med gräs, fläckfri utrustning och gör aldrig något fel. Om vi gör ett enda litet misstag så blossar det upp och blir hur stort som helst! Saker kommer ut på skvallerbloggar, människor pratar, rykten bildas och sprids. Allt detta på loppet av några timmar. Är det inte sjukt? Får inte vi också gör misstag? Vi är faktiskt helt vanliga personer fast som delar med oss av våra liv till helt okända personer. Vi är inte bättre en NÅGON annan som rider på den nivån som vi gör. Vi har INGA perfekta drömstallar eller fina gräshagar. Vi har leriga hagar som många andra och våra stall har inte någon Baryardfront.
 
Jag lever ett vanligt liv som precis vilken 19 åring som helst. Jag är inte bättre en någon annan på min nivå ridmässigt. Jag gör misstag. Det enda som gör att jag skiljer mig från andra 19 åriga hästtjejer är att jag har en blogg som blivit lite större en många andras. Men jag är fortfarande den vanliga 19 åringen. Dock verkar många inte förstå det. Så fort vi bloggare gör ett ynka litet misstag eller uttrycker sig på "fel" sett så blir det en extremt stor grej av saken. Folk letar fel på andra för att på något sett framhäva sig själva som om dom vore fläckfria och aldrig begår misstag. Varför?